Past revisited

Ibland påminns man av vilka bra vänner man har. Ambitiösa, högpresterande och samtidigt ödmjuka. Man kan glömma bort hur lyckligt lottad man är. Men sen får man ett visit by the ghost of horrors past när man hälsar på hemma. Och till sin fasa får man lyssna på en monolog om hur lyckad vederbörande är. Vilken otrolig mängd information man kan klämma in på så kort tid, tänker man. Ingen aspekt för liten att belysa, ingen detalj för trivial att meddela om detta välartade liv. Bekräftelsebehov? Mindervärdskomplex, någon?

Jag citerar "Om jag skulle flytta skulle det aldrig vara till nåt mindre. Till och med London känns för litet. Jag kan kanske tänka mig New York". Ja, det var ju bra, för större än New York är väl... Bombay...?