Läste Battle Hymn of the Tiger Mother. Den är intressant. Kan man lugnt säga. Det är en memoar skriven av en professor vid Yale, barn till kinesiska invandrare. Hon växte upp mycket hårt hållen med föräldrar som krävde bästa resultat och högsta betyg i allt. Det gjorde henne sååååå lyckad så hon behandlade sina barn likadant. Hon tvingade dem att öva instrument flera timmar varje dag från mycket späd ålder. Hon förbjöd tv, tv-spel, sova över hos vänner, drama i skolan (flummigt och ger inte en Yale-professur) och så vidare. Och hennes barn blev toppelever och fick spela i det extremt prestigefyllda
Carnegie hall. Hon beskriver hur hon terroriserar sina barn, hotar dem, kallar dem värdelösa för att få dem att plugga och spela instrument. Men de blev toppstudenter. Så bra. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Hon blev våldsamt attackerad av i stort sett alla. Hon verkade inte riktigt ha fattat att det är oerhört provocerande att tvärsäkert hävda att man är en bättre mamma än de flesta andra, särskilt jämfört med andra amerikanska föräldrar, som hon beskriver som losers som uppfostrar loserbarn, eftersom hon lyckas få sina barn dit hon vill genom att försöka knäcka dem.
Å andra sidan. Om man kan ta vilka barn som helst (hennes barn verkar inte ha
naturliga musikaliska anlag) och få dem att bli bäst på något eftersom man har bestämt sig för det, finns det ju ändå något hoppfullt där. Kinesiska barn gör bra ifrån sig eftersom de jobbar hårt. Det finns något demokratiskt i att man kan bli väldigt bra, bara man jobbar hårt, det handlar inte om talang, att vissa är dummare än andra, att vissa helt enkelt inte kan lära sig. Det är hårt jobb och beslutsamhet det handlar om. Men man behöver ju inte kalla barnen värdelösa för det. Rekommenderar den, man får sig en tankeställare.
