Servetten

Fest på jobbet för att fira ett jubileum. Jeans var undanbedda, vilket skapade lite huvudbry i den akademiska tofflor-, kofta- och helskäggsmiljön (skämt). Vi förfestade på jobbet och åkte sen till lokalen i maxitaxi på safari genom det värsta horstråket i Oslo, som ligger på och söder om Karl-Johan (inte skämt). Stället var väldigt fint och menyn såg ut ungefär såhär:

• Hummer med skagenröra (inte jätteexotiskt för en svensk)
• Kött, potatis, rotfrukter, gelé 
• Crème brulée, kransekakestång, mousse med hallon (crème bruléen hade inget knäcketäcke)

Snett mittemot mig till vänster satt en amerikan. Mittemot honom satt J från jobbet. J är vad amerikanare kallar outspoken. Hon är gift med A som satt bredvid mig till höger. A är också amerikan. Så, scenen är komplett.

Akt 1
Amerikanen ser nyanländ ut med amerikanskt hår, konverserar på det där typiskt amerikanska sättet och verkar helt sakna den självdistans man får av att se sig själv utifrån (kommer gratis om man kommer från ett litet land alt. har intresse av andra). J berättar för amerikanen att hon haaaatar amerikansk mat. "You have nothing! There is nothing to eat in the States!" Amerikanen ser bekymrad ut och säger att det finns massor av bra mat i staterna. J skrattar rått "I feel so bad when I'm there, I can't wait to get out of there!". Amerikanen tar åt sig. Hans rörelsemönster blir stelt och han ser inte road ut. Alls.

Akt 2
Värdinnan håller tal. På norska. Emellertid drar hon ett skämt på engelska. Det gick ut på att George W Bush skulle få resultaten från en hjärnröntgen, läkaren: "I'm confused, on the left side, there is nothing right, and on the rigth side, there is nothing left". Amerikanen stirrar. Han säger högt "Are you fucking kidding me?". Han skruvar sig på stolen. Sen säger han till tjejen bredvid "I'm offended! I'm leaving!" Så slänger han servetten på undertallriken och marscherar ut i protest. Varpå J skrattar rått tills hon gråter och hennes man A försäkrar mig om att ingen blir förolämpad av Bush-skämt som inte kommer från West Virginia (det värsta öde han kan tänka sig).

Ridå.


Efter maten och ett oändligt antal tal av varierande kvalitet och längd (varav ett innehöll en a cappella-version av hela When I'm Sixty-Four av Beatles), blev det kaffe/te och konjak/Amarula. Jag skulle sträcka mig efter amarulan när någon sa att den är skit, men konjaken är jättegod! Så jag tog konjaken istället i ett tillfälligt (?) tillstånd av jagsvaghet. Efter tre plågsamma smuttar smög jag tillbaka och tog en amarula.

Sen fick jag sällskap till Jernbanetorget. På vägen såg vi några av de omtalade nigerianskor som sexarbetar i Oslo. Jag hade faktiskt hört talas om dem redan innan jag flyttade hit. De är många och de är tydligen aggressiva. De ger sig inte. De går till och med på män i sällskap av sina flickvänner/fruar och erbjuder sig. Jag blev inte erbjuden nånting dock. Brukar heller inte bli erbjuden narkotika, som många andra. Varför inte? Utstrålar jag inte en önskan att begå kriminella handlingar...?