Min mor försökte ofta laga bra, billig husmanskost. Av någon anledning tycker barn ofta inte om det. Om det inte är ketchup på. Hur kommer det sig? Tyckte barn på artonhundratalet också att kalopsen saknade nånting? Det värsta jag visste efter morotssoppa var fårikål. Köttslamsor med gigantiska bitar kokt kål. Huuäää. Mamma var noga med att man inte slänger mat. Men när det blev mer tårar och snor i tallriken än fårikål muttrade hon och förbarmade sig.
I Norge är fårikål poppis. Billigt lammkött kallas fårikålkött i butiken. Jag rös när jag såg det första gången. Men på konferensen jag var på med jobbet fick vi det till lunch. Jag trodde inte mina ögon. Fårikål...? Har aldrig sett den rätten på restaurang i Sverige någonsin. Jag har inte reflekterat över det heller. Det är väl en självklarhet. På restaurang vill man ju ha trevligt. Under och efter lunchen bearbetade jag mitt barndomstrauma genom att rått håna fårikålen inför först en man från Etiopien och sedan en man från Nepal. När den senare sa "Well... you know... it's like our food..." så tänkte jag att jag kan ju hålla käften också.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar